Principen om barnets bästa fungerar på tre olika sätt, det är:

• ett tillvägagångssätt
• en rättslig tolkningsprincip
• en materiell rättighet

Att det är ett tillvägagångssätt betyder att principen kräver att rättstillämparen gör en konsekvensanalys och utreder alla möjliga konsekvenser av ett beslut eller en lagstiftningsåtgärd för det berörda barnet.

Att barnets bästa utgör en grundläggande rättslig tolkningsprincip innebär att principen ska tillämpas för att säkerställa att lagar och regler tolkas på ett så ”barnvänligt” sätt som möjligt – det vill säga på det sätt som bäst motsvarar barnets bästa.

Att barnets bästa används på detta vis innebär exempelvis att tröskeln för vad som kan anses utgöra förföljelse är lägre för ett barn jämfört med för en vuxen.

Barnets bästa är även en materiell rättighet. Barn har rätt till att få sitt bästa utrett, bedömt och beaktat.

Principen om barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn. Barnets bästa måste beaktas av alla aktörer, privata som offentliga, domstolar, myndigheter och lagstiftande organ.

Barnets bästa ska därför givetvis tillämpas i migrations- eller asylrättsliga ärenden som rör barn. Det kan till exempel gälla i situationer där barn sökt uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov, där barn har växt upp i Sverige utan uppehållstillstånd, då barn vill återförenas med föräldrar eller andra familjemedlemmar eller om ett barns förälder riskerar utvisning.

I situationer där barnets bästa kan beaktas självständigt (och inte bara som ett hjälpmedel för att tolka en lagregel) görs bedömningen i fyra steg:

Steg 1. Identifiera vad som är det enskilda barnets bästa

Bedömningen om barnets bästa ska utgå från vad som är det enskilda barnets bästa. För att kunna identifiera vad som är det enskilda barnets bästa ska barnet ges möjlighet att själv uttrycka sina åsikter och sin vilja, vilket också är en grundläggande princip som följer av barnkonventionen. Vidare ska barnets tillgång till sina rättigheter utredas och bedömas.

Bedömningen av barnets bästa ska utgå från de individuella förhållandena i det enskilda barnets situation. Aktuell forskning så som landinformation beaktas också för att göra en helhetsbedömning kring vad som är bäst för barnet.

Steg 2. Identifiera vilka intressen som staten har laglig rätt att hänvisa till för att begränsa invandring

Principen om barnets bästa innebär inte att ett beslut som motsvarar barnets bästa måste fattas. Staten kan åberopa legitima intressen för att begränsa en individs rättigheter. För att en rättighetsbegränsning på grund av legitima intressen ska vara laglig måste den även vara proportionerlig.

Med legitima intressen menas juridiskt godtagbara skäl som tillåter en begräsning av barnets rättigheter.

Det finns inte tydligt definierat vilka intressen som anses vara legitima, men det kan exempelvis vara intresset av en reglerad invandring, den nationella eller den allmänna säkerheten eller förebyggandet av oordning eller brott.

Steg 3. Vad talar för respektive emot att tillåta vistelse?

Efter att ha identifierat vad som är bäst för barnet och vilka legitima intressen som kan finnas i det enskilda fallet, görs en sortering av vilka av omständigheterna som talar för respektive emot att tillåta barnets vistelse.

Bedömningen av barnets bästa kan i vissa fall tala för att barnet ska få uppehållstillstånd i Sverige, men beroende på omständigheterna kan den även tala emot.

Steg 4. Avgör vilket eller vilka rättsliga intressen som väger tyngst i det enskilda fallet

Som tidigare nämnts kan staten begränsa individens rättigheter om det föreligger legitima intressen, förutsatt att rättighetsbegränsningen är proportionerlig. Åtgärden är proportionerlig om den är skälig och väl avvägd. Om rättighetsbegränsningen inte anses vara proportionerlig är den inte laglig.

Vad som är barnets bästa måste beaktas noga och tillmätas korrekt vikt vid proportionalitetsbedömningen. Detta ska vägas emot de identifierade motstående intressena, som också behöver bedömas korrekt.