Härledd uppehållsrätt
Medborgare i andra länder än Sverige, Norden och EU – så kallade tredjelandsmedborgare – behöver ha uppehållstillstånd för att få bo i Sverige. Genom ett antal domar från EU-domstolen har det nu blivit enklare för vissa tredjelandsmedborgare att beviljas uppehållstillstånd – även om de redan befinner sig i Sverige.
EU-medborgare får inte tvingas att lämna EU
Utgångspunkten för uppehållstillstånd på grund av anknytning till familjemedlemmar är att sådana tillstånd ska sökas och beviljas före inresa. Trots detta menar EU-domstolen att det i vissa fall inte är tillåtet att utvisa en person som ansöker om tillstånd på grund av familjeanknytning på plats i Sverige. Anledningen till detta är att EU-domstolen vill skydda möjligheten för medborgare i ett EU-land (så kallade unionsmedborgare) att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”.
Om en unionsmedborgare blir tvungen att lämna EU för att följa med familjemedlemmar, om dessa inte tillåts stanna, blir unionsmedborgaren i praktiken hindrad från att kunna åtnjuta sina rättigheter. Därför menar EU-domstolen att uppehållstillstånd ibland måste beviljas. Trots att det inte finns uttryckliga regler i EU-rätten om att familjemedlemmar ska få stanna i dessa situationer.
Möjligheten kallas för härledd uppehållsrätt och bygger på artikel 20 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, en artikel som innehåller grunderna för unionsmedborgarskapet.
Avgörande om det finns ett beroendeförhållande
Avgörande för om uppehållstillstånd på grund av härledd uppehållsrätt ska beviljas är om det finns ett beroendeförhållande mellan den person som ansöker om uppehållstillstånd och den svenska medborgaren. När det gäller en situation där ett barn som är svensk medborgare ”stadigvarande bor tillsammans med sina båda föräldrar och föräldrarna dagligen delar det rättsliga, ekonomiska eller känslomässiga ansvaret för barnet” har EU-domstolen sagt att utgångspunkten är att det finns ett beroendeförhållande mellan personerna.
För att Migrationsverket eller migrationsdomstolarna ska få avslå en ansökan från en förälder som är tredjelandsmedborgare krävs i dessa fall att myndigheten kan motbevisa att det föreligger ett sådant beroendeförhållande. Presumtionen gäller även om det finns ytterligare en förälder med i bilden som själv är unionsmedborgare och som därmed själv har en ovillkorlig rätt att stanna kvar i EU och ta hand om barnet om den andra föräldern utvisas.
När det gäller andra relationer: till exempel när det handlar om en relation mellan två vuxna eller när en förälder är svensk medborgare men barnet och den andra föräldern är tredjelandsmedborgare finns ingen liknande presumtion. I alla situationer måste dock frågan om beroendeförhållande bedömas.
När en förälder och ett barn är tredjelandsmedborgare kan det få stor betydelse om det finns ett (halv)syskon som är unionsmedborgare med i bilden. Detta då syskonet, som är unionsmedborgare, kan behöva lämna unionen om det andra syskonet inte beviljas tillstånd (det finns då en presumtion för beroendeförhållande mellan detta syskon och föräldern som är tredjelandsmedborgare som innebär att det finns en risk för att barnet som är unionsmedborgare behöver lämna unionen), se EU-domstolens dom XU (mål C-451/19).
Att inte utreda beroendeförhållandet är i strid med EU-rätten
I en dom från Migrationsöverdomstolen som kom i augusti (MIG 2023:10) bekräftade domstolen att Migrationsverket och migrationsdomstolarna måste utreda om det föreligger ett tillståndsgrundande beroendeförhållande. EU-rätten hindrar alltså att en ansökan om uppehållstillstånd avslås utan att det först undersökts om det föreligger ett beroendeförhållande i det enskilda fallet.
Om en ansökan redan har avslagits utan att beroendeförhållandet har utretts så går det att kontakta Migrationsverket och be om att en sådan bedömning görs. Det kallas för att göra en anmälan om verkställighetshinder. Det finns inga formkrav för hur en sådan anmälan behöver se ut. Det kan vara bra att prata med en jurist först för att förstå vad som är bra att beskriva i sin anmälan.
Om ni behöver hjälp med hur ni ska göra är ni mycket välkomna att få gratis rådgivning genom att kontakta oss på info@sweref.org eller på vår telefontid: tisdagar och onsdagar klockan 9.00-11.00 på telefonnummer 0200-88 00 66.
Behov av ökad kunskap om härledd uppehållsrätt
EU-domstolen har under en längre tid utvecklat möjligheten till uppehållstillstånd på grund av så kallad härledd uppehållsrätt. Det första ärendet där denna möjlighet nämns är målet Zambrano (C‑34/09) som meddelades redan år 2011. I de mål som meddelats under senare år har rätten stärkts – främst genom att EU-domstolen uttalat att det i vissa fall finns en presumtion för att beroendeförhållande föreligger.
Vi ser att frågan om härledd uppehållsrätt aktualiseras i många ärenden och att det finns ett behov av ökad kunskap om frågan – både hos enskilda och hos myndigheterna. Det är bra att möjligheten uppmärksammats av Migrationsverket genom ett särskilt rättsligt ställningstagande och av Migrationsöverdomstolen genom MIG 2023:10.
Vad är skillnaden mellan härledd uppehållsrätt och ”vanlig” uppehållsrätt?
Den största skillnaden mellan härledd uppehållsrätt och vanlig uppehållsrätt är att vanlig uppehållsrätt aktualiseras först när en unionsmedborgare vill bosätta sig i ett annat EU-land än där personen är medborgare. Härledd uppehållsrätt aktualiseras tvärtom när unionsmedborgaren vill bo i sin hemstat. Vanlig uppehållsrätt regleras i EU:s rörlighetsdirektiv (2004/38/EG).
När en EU-medborgare använder sin uppehållsrätt och bosätter sig i ett annat EU-land finns tydliga regler om att familjemedlemmar, även tredjelandsmedborgare, får följa med och bosätta sig tillsammans med EU-medborgaren.
En EU-medborgare som har använt sin uppehållsrätt och har varit bosatt i ett annat EU-land tillsammans med sina familjemedlemmar (som är tredjelandsmedborgare) i mer än tre månader och därefter återvänder till sin hemstat kan ha rätt att ta med sig familjemedlemmarna tillbaka – även om de då inte längre använder sig av sin uppehållsrätt.