Utredning föreslår att giltighetstiden för utvisningsbeslut förlängs
Den 2 februari 2024 överlämnades en statlig utredning som föreslår att den så kallade preskriptionstiden – den tid ett utvisningsbeslut är giltigt – ska förlängas och att beslutet ska gälla så länge den skyddssökande är kvar i Sverige. Det innebär att ett utvisningsbeslut aldrig kan preskriberas för de personer som inte kan lämna Sverige. Det här är ett oroväckande förslag som riskerar att driva redan utsatta människor längre från samhället.
Idag är ett utvisningsbeslut giltigt i fyra år, därefter upphör beslutet att gälla (det preskriberas) och det är möjligt att söka asyl på nytt. Förslaget som nu överlämnats av den statliga utredningen innebär att ett utvisningsbeslut ska gälla så länge den asylsökande är kvar i Sverige och därefter i fem år.
Förslagen bygger på idén om att ”ett nej ska vara ett nej”, det vill säga att om en asylsökande fått en prövning av sina skyddsskäl men inte beviljats uppehållstillstånd så har denne ingen rätt att vara kvar i Sverige. Även om principen är begriplig så visar den på en bristande förståelse för verkligheten. Ett avslag på en asylansökan innebär nämligen inte nödvändigtvis att sökanden inte har ett skyddsbehov – utan att denne inte har lyckats göra sitt skyddsbehov sannolikt vid prövningstillfället.
I många fall preskriberas utvisningsbeslut därför att de länder som de skyddssökande är utvisade till inte vill ta emot dem. Det finns till exempel ett stort antal statslösa människor som saknar medborgarskap. Deras asylskäl har vanligtvis prövats mot det land där de senast har bott och bedömts ha haft sin hemvist. På grund av olika, mycket högt ställda, krav som dessa tidigare vistelseländer uppställer (som personerna inte kan uppfylla) tillåts de inte återvända. Det kan även handla om att personer utvisas till ett så kallat första asylland eller ett säkert tredjeland som inte går med på att ta emot dem.
Människor som fått ett utvisningsbeslut som inte går att genomföra hamnar ofta i en rättslig limbosituation – de kan varken lämna Sverige eller beviljas uppehållstillstånd.
Reglerna om preskription infördes 1976 i syfte att skydda människor från att under mycket lång tid behöva leva under hot om avlägsnande på grund av ett beslut som av någon anledning inte kunnat verkställas. Reglerna är ett viktigt skydd för att undvika att människor tvingas in i papperslöshet. Preskription medför dessutom både en ökad kontroll avseende vilka som befinner sig i landet och en möjlighet att säkerställa att Sverige inte bryter mot EU-rätt och andra internationella åtaganden.
Om preskriptionstiden förlängs enligt utredningens förslag blir den enda möjligheten för människor i en limbosituation att legalisera sin vistelse att få igenom en så kallad anmälan om verkställighetshinder. Systemet med verkställighetshinder innebär att en utvisning kan stoppas om det uppkommer nya omständigheter efter att utvisningsbeslutet meddelats. Det är dock långt ifrån alla som känner till verkställighetshinder och hur en sådan anmälan går till. Dessutom ställs inte sällan höga krav för att uppehållstillstånd eller en ny prövning av en sökandes skyddsbehov ska beviljas.
Ett problem med verkställighetshinder är dessutom att enbart beslut som rör frågan om ny prövning på grund av skyddsskäl (12 kap. 19 § utlänningslagen) går att överklaga. Andra typer av verkställighetshinder går inte att överklaga (12 kap. 18 § utlänningslagen). Det gäller till exempel situationer där hemlandet inte tar emot en person (praktiska verkställighetshinder), där en person är för sjuk för att transporteras till hemlandet (medicinska skäl) eller där en person fått en stark anknytning till Sverige, där man har familjemedlemmar i landet eller när det anförts att det saknas ett ordnat mottagande i hemlandet för ett ensamkommande barn (annan särskild anledning). Asylrättscentrum anser att förbudet att överklaga beslut enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen i vissa fall inte är förenligt med den rätt till ett effektivt rättsmedel som framkommer av EU:s rättighetsstadga. Av artikel 47 i EU:s rättighetsstadga framgår att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till en domstolsprövning.
Om preskription ska avskaffas menar vi att systemet med verkställighetshinder måste anpassas för att säkerställa att Sverige inte riskerar att bryta mot internationella åtaganden eller EU-rätt. Bland annat blir det viktigt att se över möjligheten att överklaga beslut om verkställighetshinder fattade enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard menar att utredningens förslag ”minskar risken för att den som fått ett avlägsnandebeslut håller sig undan, och kan i stället bidra till att fler personer återvänder till sitt hemland”. Vi på Asylrättscentrum anser att det saknas faktabaserat underlag till stöd för påståendet. Vi betvivlar att personer som anser att de inte kan återvända kommer att lämna Sverige med anledning av att preskriptionstiden förlängs. Vi menar däremot att förslaget skulle leda till minskad rättssäkerhet för asylsökande och att fler människor som inte kan återvända tvingas in i papperslöshet och ut i det så kallade skuggsamhället – vilket skulle medför svåra humanitära konsekvenser, särskilt för barn.
Utredningens förslag är att lagändringen ska träda i kraft den 1 januari 2025 och att den ska börja gälla utan övergångsbestämmelser, det vill att även asylsökande som fått ett utvisningsbeslut innan lagändringen ska omfattas. För att förslaget ska bli verklighet måste det läggas fram ett lagförslag som riksdagen röstar igenom med majoritet.
Inför den fortsatta processen vill vi på Asylrättscentrum uppmana samtliga riksdagspartier att noga överväga vilka konsekvenser förslaget kan få; dels för samhället i stort, dels för de asylsökande som inte kan utvisas, och som – om förslaget blir verklighet – inte har något annat alternativ än att gömma sig i Sverige. Är det här verkligen rätt väg att gå i strävan att bekämpa skuggsamhället?
Utredningens samtliga förslag:
Utöver förslaget om förlängd preskriptionstid presenterade utredningen även flera förslag kopplade till återreseförbud. Utredningen föreslår bland annat att:
- Preskriptionsfristens längd ändras från fyra år till fem år samt att preskriptionstiden inte ska börja löpa förrän personen lämnar landet i enlighet med beslutet.
- Om det finns ett återreseförbud, som är längre än fem år, kopplat till avlägsnandebeslutet preskriberas avlägsnandebeslutet först när tiden för återreseförbudet löpt ut.
- Ett avlägsnandebeslut ska kunna upphävas om personen beviljats ett uppehållstillstånd i Sverige på grund av verkställighetshinder – detta anses främst gälla om uppehållstillstånd beviljas på grund av skyddsskäl.
- Ett återreseförbud som inte har meddelats av allmän domstol ska börja gälla från och med dagen då personen lämnar medlemsstaternas territorium. Om beslutet om av- eller utvisning ska verkställas till en annan medlemsstat, bör återreseförbudet börja löpa den dag utlänningen lämnar Sverige.
- Längden på ett återreseförbud, som meddelas när en person inte följt en tidsfrist för frivillig avresa, ska bestämmas genom en individuell prövning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Längden ska som utgångspunkt bestämmas till högst fem år.
- Det anses inte finnas utrymme enligt återvändandedirektivet för att besluta om återreseförbud utan tidsbegränsning. Utredningen lämnar därför inte något förslag på lagstiftning som möjliggör att återreseförbud utan tidsbegränsning kan meddelas i fler fall än i dag.
Vad är preskriptionstid?
Preskriptionstid är den tid ett utvisningsbeslut är giltigt innan det upphör att gälla. Därefter preskriberas beslutet och personen kan ansöka om asyl på nytt.
Enligt nu gällande regler preskriberas ett beslut om avvisning eller utvisning normalt fyra år efter att beslutet vunnit laga kraft (inte längre går att överklaga). Därefter kan man söka uppehållstillstånd på nytt.
Om ett avlägsnandebeslut har förenats med ett återreseförbud som är längre än fyra år upphör beslutet att gälla först när tiden för återreseförbudet har löpt.
Bakgrund till förslaget
Den 30 juni 2022 utsåg regeringen en särskild utredare för att granska delar av regelverket kring återvändande och föreslå åtgärder för att stärka återvändandeverksamheten för personer med verkställbara beslut om av- eller utvisning. Den 30 augusti 2023 beslutade regeringen att utvidga utredningens uppdrag till att omfatta ytterligare frågor inom samma område.
Delbetänkandet angående preskription och återreseförbud redovisades den 2 februari 2024, medan övriga delar av uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2024.