Tidöavtalet

Asylsökandes ansvar för kostnaderna för mottagandet

Sveriges riksstadsbyggnad

Asylsökandes ansvar för kostnaderna för mottagandet

 

Förslagets formulering i Tidöavtalet

En utredning ska uppdras att överväga för- och nackdelar med ett system som innebär att asylsökanden bär en större del av kostnaden – i form av en fast avgift – för mottagandet. Utredningen ska i detta avseende särskilt beakta det utrymme för en sådan ordning som EU-rätten föreskriver.

 

Vad händer med förslaget?

  • Under 2023 meddelade Regeringen ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning om ett ordnat initialt mottagande av asylsökande. Utredaren ska se genom tilläggsdirektivet även se över om det är möjligt att kräva att asylsökande, i större utsträckning än i dag, kan åläggas att täcka eller på annat sätt bidra till kostnaderna för hälso- och sjukvård – med undantag för tandvård. Den initiala utredningen tillsattes av förra regeringen.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 maj 2024.

 

Asylrättscentrums analys

Asylrättscentrum konstaterar att det enligt nu gällande lagstiftning inte finns någon fast avgift för asylsökande kopplad till mottagandet. Med reservation för att förslaget i Tidöavtalet är vagt formulerat och att utredningen ännu pågår så ser Asylrättscentrum ändå en övergripande risk att rätten att söka asyl i praktiken kan begränsas av om det skulle tas ut en fast avgift från den sökande i samband med en asylansökan.

Utöver de utmaningar en fast avgift skulle kunna innebära för själva asylrätten så ser vi även att det skulle kunna påverka integrationen negativt om asylsökande själva ska bära en större del av kostnaden för sitt mottagande. Detta då asylsökande redan är en ekonomiskt utsatt grupp med utmaningar att ta sig in på arbetsmarknaden.

Vissa krav på att asylsökande bidrar ekonomiskt finns dock redan idag. Artikel 17.3 och 17.4 i EU:s mottagandedirektiv (2013/33/EU) medger att medlemsstaterna får villkora materiella mottagningsvillkor med att de sökande själva saknar tillräckliga medel för att säkerställa en levnadsstandard som täcker deras behov. Medlemsstaterna får enligt direktivet kräva att de sökande täcker eller bidrar till kostnaderna om de har tillräckliga tillgångar genom att t.ex. ha arbetat under en rimlig tidsperiod. I Sverige är detta reglerat genom att den som har inkomst av arbete, annan inkomst eller egna tillgångar och som har logi på en förläggning ska betala ett skäligt belopp som ersättning till Migrationsverket (15 § Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. , LMA). Om kost ingår ska skälig ersättning betalas även för detta. Vidare är det bara personer som saknar egna medel som har rätt till dagersättning (17 § LMA).

Migrationsverket framhåller även utgångspunkten att asylsökande ska försörja sig själva: ”I första hand ska du försörja dig själv. Om du inte tjänar egna pengar eller har andra tillgångar kan du ansöka om ekonomiskt stöd från Migrationsverket. Det ekonomiska stödet består av olika delar: dagersättning, bostadsersättning och särskilt bidrag”.[1]

Det är svårt att se hur en fast avgift för mottagandet – som skulle kräva mer av en sökande för att den ska få rätt till bistånd än de villkor som ställs upp redan i dag – skulle vara förenlig med mottagandedirektivet.

I sammanhanget kan även noteras att möjligheten för asylsökande att själva stå för kostnader för mottagandet kraftigt skulle begränsas om rätten för asylsökande att arbeta skulle inskränkas ytterligare enligt förslag i Tidöavtalet.

[1] Migrationsverket – ”Ekonomiskt stöd för asylsökande”.

Denna text uppdaterades senast: 2024-10-02