Tidöavtalet

Förhöjd straffskala och regelskärpningar mot barnäktenskap, tvångsgifte, månggifte och fullmaktsäktenskap

Sveriges riksstadsbyggnad

Förslagets formulering i Tidöavtalet

Utredning och framtagande av förslag om skärpt syn på barnäktenskapsbrott och tvångsäktenskap ska genomföras. Detta ska ske både gällande straffskalor samt åtgärder för att bättre upptäcka och beivra sådan brottslighet. Förekomsten av månggiften ska motverkas och undantag ses över och utmönstras.

I syfte att uppnå detta ska en utredning tillsättas. Utredningen ska bland annat:

  • Kartlägga och analysera förekomsten av barnäktenskapsbrott, tvångsäktenskap och månggiftermål i Sverige.
  • Överväga och föreslå författningsändringar som medför att såväl straffminimum som straffmaximum höjs för rubriceringarna barnäktenskapsbrott och tvångsäktenskap.
  • Överväga en utökad krets gällande att alla med ett bestämmande inflytande över barnet ska omfattas ansvar gällande tillåtande av barnäktenskap, och föreslå nödvändiga författningsändringar.
  • Överväga och föreslå författningsändringar som innebär att tvång att vara kvar i ett äktenskap ska omfattas av rubriceringarna äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott.
  • Överväga hur ogiltigförklarande av fullmaktsäktenskap kan genomföras och lämna nödvändiga författningsändringar.
  • Pröva om de månggiften som ingåtts före den 1 januari 2021 kan upphävas och lämna nödvändiga författningsändringar.
  • Överväga och föreslå författningsändringar som medför att erkännande av månggiften på grund av synnerliga skäl utmönstras.

 

Asylrättscentrums analys

Asylrättscentrum välkomnar en kartläggning och analys av förekomst av barnäktenskapsbrott och tvångsäktenskap och är positivt inställda till att åtgärder tas för att motverka barnäktenskap, tvångsäktenskap, månggifte och fullmaktsäktenskap. Asylrättscentrum noterar dock att fokus i förslagen om barnäktenskap och tvångsäktenskap framförallt verkar ligga på straffskärpningar och utvidgande av kretsen avseende vilka som ska kunna straffas för brottet. Vi menar att straffskärpningar inte ensamt kan åtgärda de problem som finns kopplat till barnäktenskap och tvångsäktenskap. Asylrättscentrum vill betona vikten av att det finns tillräckliga medel för att myndigheter ska kunna prioritera information, utbildning och samverkan i frågan. Det krävs fortsatta utbildningsinsatser inom såväl rättsväsende, polismyndighet och hos åklagare. Dessutom måste brottsoffer och målsägande få tillräckligt med stöd för att orka, och ett effektivt skydd för att våga, medverka.

När det gäller fullmaktsäktenskap menar Asylrättscentrum att det är viktigt att en utredning av hur ogiltigförklarande av fullmaktsäktenskap kan genomföras innehåller grundliga analyser inte minst vad gäller eventuella konsekvenser för barn.

När det gäller månggifte har Asylrättscentrum i ett tidigare remissvar lyft fram att det kan finnas situationer där ett undantagslöst erkännandeförbud kan få för långtgående konsekvenser, särskilt för kvinnor. Vi menar därför att ett undantag vid synnerliga skäl bör finnas. Ett sådant undantag motiveras även av Sveriges internationella åtaganden eftersom ett icke-erkännande i en enskild situation kan framstå som oproportionerligt. En undantagsbestämmelse bör dock vara restriktivt formulerad eftersom en annan ordning riskerar att försvaga huvudregeln och dessutom göra undantagsregleringen i 1 kap. 8 a § IÄL otydlig och splittrad. Inför förändringar och ytterligare inskränkningar är det viktigt att en grundlig analys genomförs av vad dessa kan ha för konsekvenser för kvinnor och barn, inte minst ifråga om rätten att upprätthålla ett familjeliv.

Det finns tydliga krav på stater att agera för att motverka barnäktenskap och tvångsäktenskap. Dessutom har FN:s kvinnokommitté påpekat vikten av att konventionsstater upprätthåller lagstiftning som förbjuder månggifte samt ökar medvetenheten om månggiftets diskriminerande art och skadliga effekter.

Vi ser positivt på att det i Tidöavtalet signaleras att problemen med barnäktenskap och tvångsäktenskap ska tas på stort allvar.  Barnkonventionen ställer i artikel 24.3 krav på att konventionsstaterna ska motverka skadliga sedvänjor. FN har vidare satt som del av de globala målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 att alla skadliga sedvänjor, såsom barnäktenskap, tidiga äktenskap och tvångsäktenskap ska vara avskaffat till år 2030. Asylrättscentrum var mot denna bakgrund positiva till införandet av brottet barnäktenskapsbrott som infördes i svensk lagstiftning i juli 2020. Tvångsäktenskap är kriminaliserat sedan juli år 2014.

En viktig del i arbetet mot barnäktenskap, och tvångsäktenskap är att det finns en effektiv och ändamålsenlig lagstiftning. Den svenska rättsordningen godtar idag varken tvångsäktenskap eller barnäktenskap. Trots detta förekommer det ändå att barn och unga, framför allt flickor och unga kvinnor, som lever i Sverige uppger sig vara gifta eller förs utomlands för att ingå tvångsäktenskap.

En kartläggning och analys av förekomsten av barnäktenskapsbrott och tvångsäktenskap är i linje med FN:s kvinnokommittés rekommendationer till Sverige där kommittén rekommenderar att Sverige:

  1. Säkerställer att fall av barn- och/eller tvångsäktenskap utreds ordentligt, att förövarna åtalas och får lämpligt straff och att kvinnor och flickor i sådana äktenskap har tillgång till skydd, inklusive lämpliga skyddade boenden och stödtjänster, och stärker kampanjerna för att öka medvetenheten om de negativa effekterna av barn- och/eller tvångsäktenskap.
  2. Upprätthåller lagstiftning som förbjuder månggifte genom att utreda, åtala och straffa förövare, samt ökar medvetenheten om månggiftets diskriminerande art och skadliga effekter.

När det gäller fullmaktsäktenskap återfinns reglerna om erkännande av utländska äktenskap i IÄL (lagen 1904:26 s. 1 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap). Grundregeln i 1:7 IÄL är att ett äktenskap, som ingåtts i utlandet, erkänns i Sverige, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Enligt gällande rätt erkänns ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag inte i Sverige om parterna inte var närvarande samtidigt vid äktenskapets ingående och minst en av dem då hade anknytning till Sverige (1 kap. 8 a § första stycket 3 IÄL). Eftersom bristande samtycke lättare kan döljas när någon av parterna inte var närvarande vid en vigsel finns det en koppling mellan frågan om tvång och äktenskapsbalkens krav på parternas närvaro.

Idag kan fullmaktsäktenskap erkännas i Sverige om de ingåtts av två personer som vid tillfället för vigseln saknade anknytning till Sverige. Om det finns misstanke att det i dessa fall handlar om tvångsäktenskap får äktenskapet dock inte erkännas (1 kap. 8 a § första stycket 2 IÄL).

I Tidöavtalet föreslås att det ska övervägas hur ogiltigförklarande av fullmaktsäktenskap kan genomföras. Det finns starka skäl att ogiltigförklara fullmaktsäktenskap, bl.a. att dagens accepterande av fullmaktsäktenskap ingångna av personer som saknar anknytning till Sverige försvårar arbetet med att förhindra barn- och tvångsäktenskap. Rätten att fritt välja vem man ingår äktenskap med är en grundläggande mänsklig rättighet. Själva fullmaktsäktenskapets konstruktion väcker dock frågor om de reella möjligheterna att samtycka till äktenskapet och kan innebära en risk för att någon ingår äktenskap mot sin vilja. Systemet med fullmaktsäktenskap kan användas av den som vill gifta bort någon mot dennes vilja. Enligt regeringen finns sannolikt ett mörkertal avseende fullmaktsäktenskap som i själva verket är tvångsäktenskap (SOU 2020:2, s.190 ff.).

Alla fullmaktsäktenskap är inte tvångsäktenskap. Det kan finnas andra skäl (än bristande samtycke) till att fullmaktsäktenskap ingås. I det fall ett fullmaktsäktenskap inte erkänns kan detta ”läkas” genom att parterna kan vigas i en ceremoni där båda närvarar.

När det gäller månggifte anges i svensk lag att den som redan är gift inte får ingå något nytt äktenskap (2 kap. 4 § äktenskapsbalken [ÄktB] och straffbestämmelsen avseende tvegifte i 7 kap. 1 § brottsbalken [BrB]). Månggifte är kriminaliserat och innebär en syn på äktenskapet som är oförenlig med den princip om likabehandling av makar som svensk rätt bygger på och kraven på jämställdhet.  FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor har uttalat att månggifte motverkar jämställdhet och kan ha så allvarliga känslomässiga och ekonomiska konsekvenser för en kvinna, och de som är beroende av henne, att sådana äktenskap bör förhindras och förbjudas. Månggifte berör inte bara kvinnor utan i högsta grad även flickor. Månggifte, barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersrelaterat våld och förtryck är olika former av uttryck för skadliga sedvänjor (allmän rekommendation nr 31 av FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor/allmän kommentar nr 18 av FN:s kommitté för barnets rättigheter).

Intresset av att förhindra månggifte kommer i Sverige alltså till uttryck genom förbudet mot tvegifte i 2 kap. 4 § ÄktB, genom kriminaliseringen av detsamma i 7 kap. 1 § BrB. Den svenska rättstillämpningen påverkas även av andra regler kopplade till månggifte. Exempelvis anges i EU:s familjeåterföreningsdirektiv (2003/86/EG) att ”rätten till familjeåterförening bör utövas i överensstämmelse med de värden och principer som medlemsstaterna erkänner, i synnerhet beträffande kvinnors och barns rättigheter, vilket motiverar att restriktiva åtgärder kan införas mot återförening av familjemedlemmar i polygama hushåll” (se skäl 11 i direktivet). Migrationsöverdomstolen hänvisade i MIG 2016:26 särskilt till detta skäl när domstolen nekade familjeåterförening till två kvinnor som var gifta med samma man.

Grundregeln i 1:7 IÄL är att ett äktenskap, som ingåtts i utlandet, erkänns i Sverige, om det är giltigt i den stat där det ingicks.  År 2004 infördes en ny paragraf (1:8 a IÄL), som innebär att vissa utländska äktenskap inte erkänns i Sverige. Det gäller tvångsäktenskap, barnäktenskap och månggifte. Två undantag infördes. För det första erkändes utländska månggiften, om ingen av makarna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige när äktenskapet ingicks. Erkännandeförbudet krävde således viss anknytning till Sverige. För det andra infördes en så kallad ventil för äktenskap, där det finns ”särskilda skäl”, till exempel om konsekvenserna blir ”orimliga” för parterna (prop. 2003/04:48). År 2014 skärptes ventilen till ”synnerliga skäl”, men kravet på anknytning till Sverige för att tillämpa erkännandeförbudet behölls.

År 2021 skärptes regleringen ytterligare. Utländska månggiften och släktäktenskap godkänns inte i Sverige, även om personerna inte hade någon anknytning till Sverige när de gifte sig. Förbudet gäller även retroaktivt för äldre äktenskap, så länge de inte har registrerats i folkbokföringen. För att säkra att de nya reglerna tar hänsyn till utsatta kvinnor ska det kunna göras undantag om det finns synnerliga skäl. Det handlar om enskilda fall där en kvinna riskerar att drabbas orimligt hårt om hon mister rätten till exempelvis bodelning, underhåll eller arv. I de fallen ska kvinnans status som gift kunna erkännas.

Lagändringarna började gälla den 1 juli 2021. Äktenskap som redan har registrerats av Skatteverket omfattas inte av de nya reglerna. Riksdagen riktade samtidigt en uppmaning till regeringen om att återkomma med ett lagförslag där innebörden av undantagsreglerna ändras. Enligt riksdagen ska en utsatt person under vissa omständigheter kunna få ett rättsligt skydd utan att äktenskapet erkänns. Ändringar i lagen trädde i kraft 1 juli 2021. Av övergångsbestämmelser framgår att äldre bestämmelser ska vara gällande för äktenskap som registrerats i folkbokföringsdatabasen före ikraftträdandet. Vi antar att man i Tidöavtalet menar detta datum när man ska se över möjligheten att upphäva äktenskap som ingåtts före 1 januari 2021.

Denna text uppdaterades senast: 23-02-2023.