Tidöavtalet

Sammanfattande kommentar till Tidöavtalet

Sveriges riksstadsbyggnad

Sammanfattande kommentar till Tidöavtalet

Den 14 oktober 2022 presenterade regeringen det så kallade Tidöavtalet – ett samarbetsavtal med Sverigedemokraterna om den politiska inriktningen för Sverige under perioden år 2022–2026. Den mest omfattande delen av avtalet handlar om politiken gällande migration och integration. Denna del innehåller 33 rubriker, varav vissa innehåller flertalet delförslag. I avtalet framgår att det finns fyra övergripande mål med de migrations- och integrationspolitiska förslagen.

Så här formuleras målen i Tidöavtalet:

  1. skapa ett paradigmskifte i synen på asylmottagande, för att utgångspunkten ska vara att skydd för den som flyr en konflikt eller kris ska erbjudas tillfälligt och för den som flyr Sveriges närområde. Sverige ska inte i något avseende vara mer generöst i synen på asyl än vad som följer som förpliktelser enligt EU-rätt eller andra juridiskt bindande internationella traktat.
  2. att migrationspolitiken i övrigt ska vara ansvarsfull.
  3. att införa en kravbaserad integrationspolitik, där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska.
  4. att komma till rätta med skuggsamhället.

 

Asylrättscentrums kommentar

I Tidöavtalet kopplas migration och migranter på olika vis samman med kriminalitet. Den bild som framträder är att migranter utgör ett problem och hot för Sverige. Det första förslaget i Tidöavtalets kapitel om migration och integration är till exempel att polisen ska få i uppdrag att genomföra fler inre gränskontroller där sådana kontroller bedöms ha effekt på “irreguljär migration och gränsöverskridande brottslighet”. Ett annat förslag i Tidöavtalet är att utreda om det går att ålägga asylsökande att vistas i transitcenter under hela asylprocessen, inkluderat en analys om vilka restriktioner och tvångsmedel som ska kunna användas för att förebygga att asylsökande avviker.

I regeringsförklaringen i höstas uttalade statsminister Ulf Kristersson att “vårt enskilt största svenska ekonomiska och sociala problem beror på stor invandring i kombination med misslyckad integration och hundratusentals människor i utanförskap och bidragsberoende”. Vi på Asylrättscentrum ser med oro på denna typ av retorik. Genom detta resonemang, och genom de förslag som finns i Tidöavtalet, finns en tydlig risk att allmänhetens inställning till migranter, och migranters rättigheter, påverkas i negativ riktning.

Samtidigt som vi ser en historiskt sett låg asylinvandring i Sverige, föreslås ytterligare restriktiva åtgärder i syfte att minska antalet asylsökande. Tidöavtalet förslår att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter. Rätten till tolk och offentligt bekostat rättsligt biträde ska ses över. Dessutom föreslås att möjligheten till uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl begränsas – en grund som framför allt barn beviljas tillstånd enligt. Även möjligheten att få återförenas med familjemedlemmar föreslås inskränkas. Begränsningar av humanitära skäl och återförening måste ske i linje med internationella konventioner, men signalen som förslagen i Tidöavtalet ger är tydlig – och risken för otydlig lagstiftning är stor. En restriktiv och otydlig lagstiftning som lägger över för stor del av tolkningen på tillämparen innebär en mycket hög risk att Sverige återkommande kommer att bryta mot EU-rätt och internationella konventioner i enskilda ärenden.

Tidöavtalet genomsyras av förslag som ska göra det svårare att leva som papperslös i Sverige. Ett av förslagen innebär att utvisningsbeslut aldrig ska sluta gälla, eller att de i vart fall ska gälla längre än de fyra år de är giltiga idag. Dessutom uppges att tiden innan det är möjligt för en sökande att på nytt söka asyl efter ett avslag ska förlängas. Denna typ av förslag bygger på idén om att ”ett nej ska vara ett nej”, har den sökande fått en prövning av sina skyddsskäl så har denne ingen rätt att vara kvar i Sverige. Även om principen är begriplig så visar den på en bristande förståelse för vad asylrätt handlar om. Faktum är att bara under 2022 ändrade Migrationsverket sitt beslut så att 1 368 personer som tidigare fått ett utvisningsbeslut istället beviljades uppehållstillstånd. Siffran blir ännu högre om personer som beviljats uppehållstillstånd av migrationsdomstolarna efter ny prövning räknas in.

Ett avslag på en asylansökan innebär nämligen inte nödvändigtvis att sökanden inte har ett skyddsbehov – utan att person inte har lyckats göra sitt skyddsbehov sannolikt, vilket personen kan komma att göra i ett senare skede. Dessutom är inte världen statisk. En sökande som inte hade tillräckliga skyddsskäl vid tidpunkten för prövningen kan ha det när utvisningsbeslut väl börjar gälla, till följd av exempelvis förändringar i hemlandet, och i ett sådant läge får inte Sverige utvisa personen. Utöver det finns det många kända exempel på fall där bedömningen faktiskt varit rent felaktig. Det är inte heller ovanligt att en utvisning inte går att genomföra även om personen som fått ett utvisningsbeslut samarbetar. Personer hamnar då i en så kallad limbosituation där de varken får ett uppehållstillstånd eller utvisas, något som inte minst drabbar
statslösa.

Även om flera av de förslag som finns i Tidöavtalet specifikt tar sikte på papperslösa personer så innehåller avtalet många förslag som rör eller i allra högsta grad kommer att påverka personer med uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige.

Tidöavtalet innehåller förslag om att återvändandearbetet ska intensifieras och förslag om att det ska bli enklare att utvisa människor med uppehållstillstånd. Dels på grund av brott, dels på grund av misstanke om brott och på grund av så kallad ”bristande vandel”. Dessutom ska det utredas hur fler uppehållstillstånd kan återkallas.

Människor som beviljas “asylrelaterade” tillstånd i Sverige ska aldrig kunna få permanenta tillstånd. Med endast tillfälliga tillstånd hamnar såväl individer som myndigheter i en problematisk situation. För den som aldrig kan slå sig till ro är risken för oro stor och möjligheterna till integration sämre. För myndigheterna kommer förslagen att leda till ökad byråkratisering och många, dyra och onödiga förlängningsprocesser. De konflikter människor flyr ifrån är tyvärr ofta utdragna och skyddsskälen sällan tillfälliga. År 2022 beviljades 94% av alla förlängningsansökningar i asylärenden hos Migrationsverket och sannolikt ännu fler efter överklagande.

Samtidigt som antalet människor på flykt blir fler, dras legala flyktvägar in. Förslaget att inskränka rätten till anhöriginvandring och förslaget att minska antalet kvotflyktingar måste ses i detta ljus. Konsekvensen blir inte bara att färre människor får leva tillsammans med sina familjer i säkerhet, en annan effekt av förslagen är att de driver ut fler människor på farliga resor.

Politiken i Tidöavtalet drabbar alla delar av samhället. Inte bara människor som migrerat till Sverige. Ett exempel är den satsning på inre utlänningskontroller som nämndes ovan, alltså möjligheten för polisen att undersöka personers identitet och om de har uppehållstillstånd, som föreslås. Det har tidigare diskuterats huruvida inre utlänningskontroller riskerar att leda till rasprofilering och drabba personer som har ett utseende som uppfattas som utländskt. Ytterligare exempel på Tidöavtalets genomgripande konsekvenser är avtalets tydliga ambition att utvisa så många människor som möjligt från Sverige. Förslagen ställer krav på att flera samhällsgrupper deltar i detta arbete. Bland annat innehåller Tidöavtalet förslag om att anställda på kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polisen om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. En sådan anmälningsplikt kommer att påverka livet för många människor. Vilka konsekvenser får det för exempelvis barns rätt till utbildning och hälsa om lärare tvingas anmäla sina elever och om vårdpersonal tvingas anmäla sina patienter? Hur förändras socialsekreterares, lärares, bibliotekariers och läkares yrkesroller av att de förväntas lämna ut information om människor de möter i sitt yrke?

Tanken med regeringens och Sverigedemokraternas samarbetsprojekt på området migration och integration uppges vara att genomföra reformer för att lösa samhällsproblem på migrations- och integrationspolitikens område. Men faktum är att flera av de förslag som föreslås i Tidöavtalet har berörts i tidigare statliga utredningar där de konstaterats bidra till försämrade förutsättningar för integration – inte bättre. Förslagen riskerar istället att förskjuta människor längre från samhället. Det gäller i synnerhet papperslösa personer, som allra tydligast drabbas av Tidöavtalets förslag. Men även de personer som har beviljats uppehållstillstånd kommer inte på samma sätt att inkluderas i samhället, bland annat på grund av det system som föreslås där personer ska behöva kvalificera sig in i välfärden.

Tidöavtalets förslag innebär en tydlig avvikelse från den modell som tidigare präglat svensk migrationspolitik. Då har det uppgetts vara viktigt att kontrollera annan invandring än asylinvandring för att säkerställa att invandrade utländska medborgare ska kunna leva på samma standardnivå som de svenska medborgarna. Det går inte att bortse ifrån att den politik som försvaras med att den ska öka integrationen och trygga välfärden samtidigt skapar ett sår i just denna.

Vi på Asylrättscentrum ser med oro på det samhällsklimat som riskerar att skapas med den migrations- och integrationspolitik som föreslås i Tidöavtalet. När staten behandlar migranter som kriminella finns risken att andra människor också ser dem som det. Genom förslagen upprätthålls ett främlingsfientligt klimat där redan utsatta människor misstänkliggörs istället för att få det skydd och stöd de behöver.

Sidan uppdaterades senast: 2023-03-06