Hur skiljer sig återvändandeförordningen från tidigare regler?

Återvändandeförordningen innebär flera förändringar jämfört med det tidigare återvändandedirektivet, framförallt kopplat till att dess regler tillämpas i alla EU:s medlemsstater samt att kraven på individen skärps och tvångsmedlen ökas.

Ett mer enhetligt system inom EU

Till skillnad från det tidigare direktivet blir de nya reglerna i huvudsak direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Förordningen inför en europeisk återvändandeorder som ska underlätta att ett EU-land kan godta och verkställa ett beslut om återvändande som ett annat EU-land har fattat, dvs. erkännande och verkställighet av återvändandebeslut mellan medlemsstaterna. Systemet ska motverka att personer undviker återvändande genom att resa vidare inom EU. Ömsesidigt erkännande är inledningsvis frivilligt, men förordningen innehåller åtgärder för att förbereda ett framtida system med obligatoriskt erkännande.

Större krav på den enskilde och utökade kontrollbefogenheter

Förordningen ställer tydligare krav på att personer som omfattas av ett återvändandeförfarande är skyldiga att samarbeta med myndigheterna. Det innebär bland annat att lämna nödvändiga uppgifter och handlingar, medverka till att resehandlingar utfärdas och hålla myndigheterna informerade om sina kontaktuppgifter. Bristande samarbete kan få långtgående konsekvenser för den enskilda, bland annat genom mer ingripande kontrollåtgärder och begränsade möjligheter till frivillig avresa.

Myndigheterna får också vidta olika åtgärder för att förbereda och säkerställa återvändandet. Det kan exempelvis handla om att ålägga personen att regelbundet anmäla sig hos myndigheterna eller att vistas på en viss plats, samt att under vissa förutsättningar visitera personer och genomsöka bostäder och söka efter eller beslagta tillhörigheter, inklusive elektroniska enheter.

Utökade möjligheter till förvar

Förordningen utökar möjligheterna att använda förvar inom återvändandeprocessen. Förvar kan pågå i upp till 30 månader under de förutsättningar som anges i förordningen. Förvar ska dock användas i enlighet med kraven på nödvändighet och proportionalitet.

Frivillig avresa och tvångsvis återvändande

Förordningen innehåller mer detaljerade regler om när frivillig avresa ska erbjudas och när tvångsvis återvändande kan genomföras. Tvångsvis återvändande kan bland annat bli aktuellt om en person inte samarbetar, avviker eller inte lämnar EU inom den angivna tidsfristen.

Ett återvändandebeslut kan kvarstå även om det finns hinder mot verkställighet. Om avlägsnandet skulle strida mot principen om non-refoulement (förbud mot utvisning till ett land där man riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling) ska verkställigheten skjutas upp. Det innebär att beslutet kan finnas kvar även om personen för tillfället inte får skickas tillbaka.

Fler möjliga länder för återvändande och s.k. återvändandehubbar

Förordningen utvidgar möjligheterna att skicka personer till andra länder än deras ursprungsland. Under vissa förutsättningar kan återvändande ske till tredjeländer som personen har anknytning till eller har rest igenom.

Förordningen gör också möjligt för medlemsstaterna att ingå avtal eller andra arrangemang med tredjeländer om att personer med återvändandebeslut ska kunna skickas dit, även om de saknar tidigare anknytning till landet. Sådana upplägg brukar kallas återvändandehubbar, även om begreppet inte används i själva förordningen. Det är ännu oklart hur dessa avtal eller arrangemang skulle fungera i praktiken och hur skyddet för de berörda personernas rättigheter skulle säkerställas. Ensamkommande barn är undantagna från att skickas till sådana tredjeländer, medan till exempel barnfamiljer kan omfattas av reglerna under de förutsättningar som anges i förordningen

Förordningen innebär att ett återvändandebeslut kan fattas innan återvändandelandet har fastställts, men att ett eller flera återvändandeländer måste fastställas innan avlägsnandet verkställs.

Förändrade regler om överklagande

Förordningen innebär att ett överklagande inte automatiskt behöver stoppa verkställigheten av ett återvändandebeslut. Den enskilde kan behöva begära att verkställigheten skjuts upp. Det ska finnas möjlighet till domstolsprövning och att stoppa verkställigheten när det krävs för att säkerställa ett effektivt rättsmedel.

Utökad användning av inreseförbud

Förordningen utvidgar reglerna om när inreseförbud ska eller får meddelas. Förbud kan även meddelas efter att personen har lämnat EU. Den maximala tiden ökar till tio år och kan i särskilt motiverade fall uppgå till 20 år. För personer som bedöms utgöra säkerhetsrisker kan förbudet i vissa fall gälla utan tidsbegränsning.