Statslöshet
Vad innebär det att vara statslös och hur påverkar det människors liv? Här kan du läsa mer om situationen för statslösa.
Vad är statslöshet?
En statslös person är någon som inte erkänns som medborgare i något land. Det innebär att de saknar de rättigheter och skydd som medborgarskap normalt ger, såsom tillgång till pass, rösträtt och andra grundläggande rättigheter. Den som inte är medborgare hindras ofta i sin tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård, arbete, att ingå äktenskap, delta i allmänna val eller resa ut från, alternativt återvända till sitt hemland.
Under senare år har det kommit flera lagstiftningsinitiativ i syfte att skärpa kraven på att bli svensk medborgare. Det utreds också om det ska bli möjligt att återkalla medborgarskap i vissa fall. Sådana förslag kan ha stor inverkan på statslösa personers situation, och det är viktigt att regering och riksdag förhåller sig till de internationella åtaganden som upprätthåller statslösa personers grundläggande rättigheter.
Statslösa personers rättigheter
Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har alla människor rätt till en nationalitet eller medborgarskap i ett land. Men trots denna rättighet lever miljontals människor i statslöshet runtom i världen. En del människor blir statslösa för att de berövats sitt medborgarskap, men majoriteten föds in i statslöshet.
Frågan om statslöshet, och statslösa personers rättigheter, har engagerat världens länder under många årtionden. År 1954 kom en FN-konvention om statslösa personers rättsliga ställning som bland annat bestämmelser om vem som är statslös: den som ej av någon stat med tillämpning av dess lagstiftning anses såsom dess medborgare.
Syftet med konventionen är att bidra till att statslösa personer får möjlighet att leva ett tryggt och värdigt liv, och innehåller därför bestämmelser om att statslösa ska behandlas som andra utlänningar och utfärdandet av resedokument.
En annan FN-konvention, 1961 års konvention om begränsning av statslöshet, innehåller regler som syftar till att förebygga och minska statslöshet. En av dess viktigaste bestämmelser handlar om att en stat ska bevilja medborgarskap till ett barn som är fött på dess territorium, om han eller hon annars skulle bli statslös. Sverige är bundet av bägge konventionerna.
Det finns även andra internationella konventioner som på olika sätt handlar om statslöshet. Enligt artikel 7 i Barnkonventionen anges bland annat anger att ett barn från födelsen ska ha rätt att förvärva ett medborgarskap. Barnkonventionen har ställning som svensk lag sedan 2020.
Situationen för statslösa i Sverige
Fakta om statslöshet i Europa samlas i en särskild databas, Stateless Index, som upprätthålls av organisationen European Network on Statelessness (ENS) tillsammans med lokala partners, däribland vi på Asylrättscentrum.
Indexet gör det möjligt att bedöma hur de olika ländernas lagstiftning, policys och praktik bidrar till att förebygga och minska statslöshet.
I indexet går det till exempel att hitta följande slags information om Sverige och andra europeiska länder:
- Vilka konventioner man är bundna av
- Hur många statslösa personer det uppskattas finnas i landet
- Regelverket och förfarandet för att identifiera vem som är statslös
- Rättssäkerhetsgarantier och tillgång till skydd
- Förvar av statslösa personer
- Åtgärder för att förebygga och minska statslöshet
Trots att den officiella utgångspunkten för svensk lagstiftning och praxis länge varit att undvika statslöshet, visar indexet på olika brister i regelverk och genomförande i Sverige.
Det saknas exempelvis ett enhetligt förfarande för att bestämma vem som är statslös. Detta leder bland till att statslöshet inte alltid registreras, och att en del personer kan registreras med okänd nationalitet eller som statslösa. Ett annat problem är att statslösa personer som migrerat ofta saknar dokument som kan styrka deras identitet.
Det faktum att statslösa personer, liksom andra, har fått det svårare att få ett permanent uppehållstillstånd undergräver även möjligheten för ett statslöst barn som föds i Sverige att få ett svenskt medborgarskap genom anmälan – den aktuella bestämmelsen kräver nämligen att barnet har hemvist och permanent uppehållstillstånd i Sverige. Om barnet har tillfälligt uppehållstillstånd krävs att barnet haft hemvist i Sverige sedan fem år tillbaka eller under sammanlagt tio år.
Lagstiftningsprocesser
Pågående lagstiftningsprocesser som kan påverka statslösas situation:
Skärpta krav för svenskt medborgarskap
En särskild utredare ska lämna förslag på skärpta krav för svenskt medborgarskap. I utredningens uppdrag ingår bland att föreslå ett krav på längre hemvist i Sverige för att en utlänning ska kunna förvärva medborgarskap. Utredningen ska samtidigt föreslå vilka grupper som bör undantas från detta krav, bland annat utifrån Sveriges internationella åtaganden, och vad som i stället ska gälla för dem.
I tilläggsdirektivet som meddelades i juni 2024 fick utredningen i uppdrag att lägga förslag om att skärpa kraven för förvärv av medborgarskap för vuxna personer som är födda i Sverige och sedan födelsen är statslösa.
I november 2024 meddelade regeringspartierna och Sverigedemokraterna i en gemensam debattartikel att man, i den mån det är möjligt, ska vidta åtgärder för att hindra att fler svenska medborgarskap utfärdas, fram till dess att den nya lagstiftningen som förväntas presenteras av utredningen träder i kraft.
Vi på Asylrättscentrum har kommenterat förslagen om medborgarskapskrav i vår analys av Tidöavtalet.
Utredningen ska redovisas i 15 januari 2025.
Preskription av avlägsnandebeslut och vissa frågor om återreseförbud
Regeringen har lämnat en lagrådsremiss där det föreslås att den tid som ett utvisningsbeslut är giltigt ska förlängas och att beslutet ska gälla så länge den skyddssökande är kvar i Sverige. Idag är ett utvisningsbeslut giltigt i fyra år, därefter upphör beslutet att gälla (det preskriberas) och det är möjligt att söka asyl på nytt. Enligt lagrådsremissen ska ett utvisningsbeslut i stället ska gälla så länge den asylsökande är kvar i Sverige och därefter i fem år.
Regeringen föreslår att detta ska gälla från den 1 april 2025. Det föreslås inte några övergångsbestämmelser, vilket skulle innebära att alla som har ett giltigt utvisningsbeslut vid denna tidpunkt kommer att omfattas av ändringen.
Vi på Asylrättscentrum avstyrkte förslaget i vårt remissvar, och påpekade bland annat att utvisningsbeslut i många fall preskriberas för att de länder som de skyddssökande är utvisade till inte vill ta emot dem. En grupp som drabbas av detta är statslösa människor. Deras asylskäl har vanligtvis prövats mot det land där de senast har bott och bedömts ha haft sin hemvist. På grund av olika, mycket högt ställda, krav som dessa tidigare vistelseländer uppställer, och som personerna inte kan uppfylla, tillåts de inte återvända.
2023 års fri- och rättighetskommitté
Den parlamentariska kommitté som utreder frågor om grundläggande fri- och rättigheter ser över möjligheten att återkalla medborgarskap. Enligt direktiven ska dock möjligheten till återkallelse i sådant fall endast gälla personer med dubbelt medborgarskap, det vill säga inte statslösa personer.
Det gäller dels personer vars medborgarskap förvärvats till följd av oriktiga uppgifter eller genom annat otillbörligt förfarande, dels personer som har begått systemhotande brottslighet, brott mot mänskligheten eller vissa andra internationella brott eller andra mycket allvarliga brott.
Uppdraget ska redovisas senast den 7 januari 2025.
Insatser behövs för att säkerställa statslösas rättigheter
Statslöshet är en global utmaning som kräver tydliga åtgärder för att säkerställa att ingen lämnas utan grundläggande rättigheter. Genom att följa internationella åtaganden och förbättra nationella regelverk kan Sverige bidra till att minska statslöshet och ge de drabbade möjlighet till ett värdigt och tryggt liv.
