Mottagandedirektivet
Vad innebär mottagandedirektivet?
Genom det nya mottagandedirektivet (det omarbetade direktivet om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) uppdateras reglerna för vilka levnadsförhållanden asylsökande ska ha under tiden deras ansökan behandlas.
Reglerna innehåller, precis som det tidigare direktivet, detaljerade regleringar gällande exempelvis boende, tillträde till arbetsmarknaden och hälso- och sjukvård.
Direktivet anger även under vilka förutsättningar en medlemsstat får begränsa asylsökandes rättigheter. Sådana begränsningar kan exempelvis bestå i områdesbegränsningar eller i konsekvenser när en asylsökande inte uppfyller sina skyldigheter, såsom reducerade eller indragna mottagningsvillkor.
Det finns även rättssäkerhetsgarantier i direktivet som rätt till rättsmedel, krav på tydlig information till asylsökande och rättsligt bistånd.
Medlemsländerna omvandlar direktivet till lag
Till skillnad från övriga rättsakter i pakten, som är förordningar, är mottagandedirektivet ett direktiv och måste därför implementeras i svensk lagstiftning för att få effekt. Det tillämpas därför inte direkt, till skillnad från en förordning som gäller omedelbart i alla medlemsstater.
Hur direktivet kommer att påverka asylsökandes situation beror därför på hur landet de söker internationellt skydd i väljer att genomföra och anpassa direktivet i nationell lagstiftning.
Mottagandelagen i Sverige
I Sverige implementeras mottagandedirektivet igenom en ny lag, mottagandelagen, genom vilken många bestämmelser i direktivet genomförs i svensk rätt. Mottagandelagen gäller i Sverige från och med den 1 oktober 2026. I lagen regleras bland annat mottagandet av asylsökande och regler som gäller personer som har avlägsnandebeslut. Den innehåller också bestämmelser om boende, sysselsättning och dagersättning och särskilt bidrag.
Läs mer om vad mottagandelagen innebär här och vårt remissvar här.
Hur skiljer sig mottagandedirektivet från tidigare regler?
I mottagandedirektivet finns stora förändringar jämfört med tidigare direktiv, men det är i grunden samma regelverk som har uppdaterats.
I svensk lagstiftning (mottagandelagen) är det enligt Asylrättscentrums främst de ökade möjligheterna att begränsa asylsökandes rättigheter, såsom rörelsefrihet, som är den stora skillnaden jämfört med tidigare regelverk.
Nya områdesbegränsningar och anmälningsskyldighet
I mottagandedirektivet anges att medlemsstater får införa områdesbegränsningar som innebär att asylsökande endast får vistas inom ett visst geografiskt område. I mottagandelagen finns bestämmelser om att asylsökande endast bör befinna sig inom det län där asylboendet är beläget.
I direktivet anges även att asylsökande kan få individuella krav på boende- och anmälningsskyldighet med hänsyn till allmän ordning eller om det anses finnas en risk för att personen avviker. Den innebär att den asylsökande måste anmäla sin närvaro regelbundet och det finns tydliga konsekvenser knutna till bristande efterlevnad av anmälningsskyldigheten. Den svenska lagstiftaren har även valt att införa denna möjlighet till kontroll av asylsökande i mottagandelagen.
Asylrättscentrums analys
I Asylrättscentrums remissvar om mottagandelagen framförs kritiska synpunkter på förslagen. De omfattande begränsningarna av asylsökandes rättigheter som lagen innebär riskerar att vara oproportionerliga enligt vår bedömning.
Vi har också sett brister i implementeringen av de rättssäkerhetsgarantier som finns i direktivet, vilka är nödvändiga för att balansera nämnda rättighetsinskränkningar.
Konsekvenser för rättssäkerheten
Vissa bestämmelser i direktivet ska bidra till att minska sekundära förflyttningar inom EU, alltså att asylsökande reser vidare till ett annat land för att söka asyl där. Den som befinner sig i en annan medlemsstat än den som är ansvarig för att hantera asylansökan har exempelvis endast en begränsad rätt till mottagningsvillkor.
Asylrättscentrum ser risker för att dessa regler kommer påverka rättssäkerheten i asylprocessen negativt. Reglerna kan även komma att omfatta ett stort antal människor. Samtidigt kommer de sekundära förflyttningarna sannolikt inte att minska till följd av undermåliga mottagningsförhållanden i många medlemsländer.
Bristande tillämpning av ansvarskriterierna gällande familjemedlemmar i förordningen om asyl- och migrationshantering kan bidra till att personer med familj i en annan medlemsstat ändå försöker resa dit.
Mer om mottagandedirektivet
Du kan läsa mer om mottagandedirektivet på EU:s hemsida om pakten.
De centrala regelverken
Här kan du läsa mer om de 10 rättsakterna i EU:s migrations- och asylpakt:
Skyddsgrundsförordningen ersätter skyddsgrundsdirektivet och införlivar Genèvekonventionen i EU-lagstiftningen.
Screeningförordningen introducerar ett nytt förfarande för att registrera och identifiera migranter och asylsökande vid EU:s gränser.
Asylprocedurförordningen innehåller regler för hur en asylprocess ska gå till.
Förordningen om asyl- och migrationshantering ersätter den nuvarande Dublinförordningen.
Mottagandedirektivet reglerar miniminormer för mottagande av asylsökande.
Återvändandeförordningen reglerar hur EU:s medlemsstater ska hantera återvändandet av personer som saknar rätt att vistas i EU.
Vidarebosättningsförordningen skapar en gemensam ram för vidarebosättning av flyktingar och inresa av humanitära skäl.
Förordningen om återvändandegränsförfarande inrättar ett särskild förfarande för återvändande för personer som befinner sig i ett gränsförfarande.
Krisförordningen inför särskilda regler för hantering av asylsökande vid krissituationer.
Eurodacförordningen innehåller uppdaterade regler för den databas som samlar information om asylsökande.
Ändring av förordningarna (EU) 2019-816 och (EU) 2019-818 i syfte att införa screening för tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna.
Asylrättscentrum bevakar utvecklingen
Under 2025–2027 genomför vi på Asylrättscentrum projektet ”Från pakt till verklighet: ett kunskapslyft om EU:s nya asylsystem” som medfinansieras av EU:s asyl-, migrations- och integrationsfond (AMIF).
