Screeningförordningen
Vad innebär screeningförordningen?
Genom screeningförordningen införs en “screening” (en kontroll) av personer som har korsat EU:s yttre gränser, utan att beviljas inresa, eller som vistas olagligt i en medlemsstat. Det är ett snabbt förfarande som får pågå i:
- högst sju dagar om personen passerat yttre gräns, alltså vid exempelvis en flygplats,
- högst tre dagar om personen redan befunnit sig i landet utan tillstånd när screeningen påbörjas, förutsatt att personen rest in på ett otillåtet sätt och inte tidigare genomgått screening.
Den sökande kontrolleras
Vid screeningen kontrolleras personens identitet och hälsa, samt om personen har någon sårbarhet eller om personen utgör ett säkerhetshot. Dessa uppgifter registreras i en databas.
Efter screeningen hänvisas personen till något av följande:
- ett asylförfarande,
- ett återvändandeförfarande,
- överföring till ett annat EU-land i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering (tidigare kallat Dublinförfarande).
Screeningförordningen fastlår att det ska finnas en oberoende övervakningsmekanism som ska kontrollera att de grundläggande rättigheterna för de som befinner sig i screeningförfarandet respekteras.
Hur skiljer sig screeningförordningen från tidigare regler?
Det har tidigare inte funnits något screeningförfarande i EU:s gemensamma migrations- och asylsystem. Genom screeningförfarandet införs ett nytt steg, som ska genomföras innan en asylprocess tar vid.
Legal fiktion av icke-inrest
En ”legal fiktion av icke-inrest” införs. Det innebär att vid screening kommer personen som vill söka asyl inte anses vara inrest på medlemsstatens territorium. Personen kommer vara skyldig att befinna sig på något av Migrationsverkets boenden under screeningsprocessen.
Att en person som befinner sig i Sverige inte anses vara inrest i landet är en nyhet. Det är något som tidigare har tillämpats främst i transitzoner på flygplatser.
Asylrättscentrums analys
Risk för att särskilda behov inte identifieras
Asylrättscentrum anser att det finns risker för att det snabba i screeningförfarandet inte uppmärksammar att en person har en sårbarhet som medför behov av en anpassad asylprocess.
Det finns också risk för att de sårbarheter som identifierats i screeningförfarandet inte uppmärksammas vid ett senare skede av processen. Det kan leda till att personen hamnar i ett förfarande där dessa behov inte kan tillgodoses.
Behov av insyn och granskning
En rättssäkerhetsgaranti i screeningförordningen är att sökande ska få tillgång till rådgivning. Detta förutsätter att enskilda och organisationer som tillhandahåller rättslig rådgivning får tillgång till de platser där screening genomförs.
Detsamma gäller för den oberoende övervakningsmekanismen som ska granska asylprocessen efter paktens genomförande.
I utredningen DS 2025:30 föreslås att Riksdagens ombudsmän (JO) ska få uppdraget som oberoende övervakningsmekanism. Asylrättscentrum har i sitt remissyttrande gällande DS 2025:30 ifrågasatt om de uppfyller kraven. JO har i sitt yttrande avstyrkt förslaget då uppdraget som oberoende övervakningsmekanism inte anses förenligt med JO:s uppdrag.
Det är därmed fortfarande oklart vilken myndighet som slutligen får uppdraget som oberoende övervakningsmekanism.
Felaktiga uppgifter kan få stora konsekvenser
I screeningförfarandet registreras uppgifter som får betydelse för den fortsatta processen. Särskilt tydligt är detta gällande uppgifter rörande om någon anses utgöra ett säkerhetshot. Men även sårbarheter och särskilda behov ska registreras.
Samtidigt är detta ett snabbt förfarande, så det är osäkert om personer i screeningförfarande kommer ha möjlighet att se vilka uppgifter som registrerats och, vid behov, få dessa ändrade. Det innebär att felaktiga eller missvisande uppgifter kan följa med den asylsökande i nästa steg i processen, ansökningsförfarandet.
De felaktiga uppgifterna kan där påverka om personen ska in i ett särskilt förfarande, till exempel ett gränsförfarande. Brister i screeningen kan på så sätt påverka hela asylprocessen och den asylsökandes möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda.
Mer om screeningförordningen
Du kan läsa mer om screeningförordningen på EU:s hemsida om pakten.
De centrala regelverken
Här kan du läsa mer om de 10 rättsakterna i EU:s migrations- och asylpakt:
Skyddsgrundsförordningen ersätter skyddsgrundsdirektivet och införlivar Genèvekonventionen i EU-lagstiftningen.
Screeningförordningen introducerar ett nytt förfarande för att registrera och identifiera migranter och asylsökande vid EU:s gränser.
Asylprocedurförordningen innehåller regler för hur en asylprocess ska gå till.
Förordningen om asyl- och migrationshantering ersätter den nuvarande Dublinförordningen.
Mottagandedirektivet reglerar miniminormer för mottagande av asylsökande.
Vidarebosättningsförordningen skapar en gemensam ram för vidarebosättning av flyktingar och inresa av humanitära skäl.
Förordningen om återvändandegränsförfarande inrättar ett särskild förfarande för återvändande för personer som befinner sig i ett gränsförfarande.
Krisförordningen inför särskilda regler för hantering av asylsökande vid krissituationer.
Eurodacförordningen innehåller uppdaterade regler för den databas som samlar information om asylsökande.
Ändring av förordningarna (EU) 2019-816 och (EU) 2019-818 i syfte att införa screening för tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna.
Asylrättscentrum bevakar utvecklingen
Under 2025–2027 genomför vi på Asylrättscentrum projektet ”Från pakt till verklighet: ett kunskapslyft om EU:s nya asylsystem” som medfinansieras av EU:s asyl-, migrations- och integrationsfond (AMIF).
