Vad är återvändandeförordningen?
Återvändandeförordningen innehåller nya regler för hur EU:s medlemsstater ska hantera återvändandet av personer från länder utanför EU som saknar rätt att vistas i EU. Förordningen ersätter det nuvarande återvändandedirektivet och syftar till att skapa ett mer enhetligt system inom EU och öka antalet verkställda återvändanden. Förordningen trädde i kraft den 16 oktober 2026, men huvuddelen av bestämmelserna ska börja tillämpas tolv månader senare.
Förordningen reglerar bland annat återvändandebeslut, frivillig avresa, tvångsvis återvändande, förvar och åtgärder för att säkerställa att beslut verkställs. Den inför möjligheten att erkänna och verkställa återvändandebeslut mellan EU:s medlemsstater och utvidgar möjligheterna att skicka personer till tredjeländer, inklusive så kallade återvändandehubbar.
Förordningen innebär bland annat:
- Ett gemensamt EU-system för återvändande
Till skillnad från det tidigare direktivet blir de nya reglerna i huvudsak direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Förordningen inför en europeisk återvändandeorder som ska underlätta att ett EU-land kan godta och verkställa ett beslut om återvändande som ett annat EU-land har fattat, dvs. erkännande och verkställighet av återvändandebeslut mellan medlemsstaterna. Systemet ska motverka att personer undviker återvändande genom att resa vidare inom EU. Ömsesidigt erkännande är inledningsvis frivilligt, men förordningen innehåller åtgärder för att förbereda ett framtida system med obligatoriskt erkännande
- Större krav på individen och utökade kontrollbefogenheter
Personer som omfattas av ett återvändandeförfarande är skyldiga att samarbeta med myndigheterna. Det innebär bland annat att lämna nödvändiga uppgifter och handlingar, medverka till att resehandlingar utfärdas och hålla myndigheterna informerade om sina kontaktuppgifter. Bristande samarbete kan få långtgående konsekvenser för den enskilde, bland annat genom mer ingripande kontrollåtgärder och begränsade möjligheter till frivillig avresa.Myndigheterna får också vidta olika åtgärder för att förbereda och säkerställa återvändandet. Det kan exempelvis handla om att ålägga personen att regelbundet anmäla sig hos myndigheterna eller att vistas på en viss plats, samt att under vissa förutsättningar visitera personer och genomsöka bostäder och söka efter eller beslagta tillhörigheter, inklusive elektroniska enheter
_
- Utvidgade möjligheter till förvar
Förordningen utökar möjligheterna att använda förvar inom återvändandeprocessen. Förvar kan pågå i upp till 30 månader under de förutsättningar som anges i förordningen. Förvar ska dock användas i enlighet med kraven på nödvändighet och proportionalitet..
- Frivillig avresa och tvångsvis återvändande
Förordningen utvidgar möjligheterna att skicka personer till andra länder än deras ursprungsland. Under vissa förutsättningar kan återvändande ske till tredjeländer som personen har anknytning till eller har rest igenom.Förordningen gör också möjligt för medlemsstaterna att ingå avtal eller andra arrangemang med tredjeländer om att personer med återvändandebeslut ska kunna skickas dit, även om de saknar tidigare anknytning till landet. Sådana upplägg brukar kallas återvändandehubbar, även om begreppet inte används i själva förordningen. Det är ännu oklart hur dessa avtal eller arrangemang skulle fungera i praktiken och hur skyddet för de berörda personernas rättigheter skulle säkerställas. Ensamkommande barn är undantagna från att skickas till sådana tredjeländer, medan till exempel barnfamiljer kan omfattas av reglerna under de förutsättningar som anges i förordningen.Förordningen innebär att ett återvändandebeslut kan fattas innan återvändandelandet har fastställts, men att ett eller flera återvändandeländer måste fastställas innan avlägsnandet verkställs.
. - Fler möjliga länder för återvändande, inklusive så kallade återvändandehubbar
Förordningen utvidgar möjligheterna att skicka personer till andra länder än deras ursprungsland. Under vissa förutsättningar kan återvändande ske till tredjeländer som personen har anknytning till eller har rest igenom.Förordningen gör också möjligt för medlemsstaterna att ingå avtal eller andra arrangemang med tredjeländer om att personer med återvändandebeslut ska kunna skickas dit, även om de saknar tidigare anknytning till landet. Sådana upplägg brukar kallas återvändandehubbar, även om begreppet inte används i själva förordningen. Det är ännu oklart hur dessa avtal eller arrangemang skulle fungera i praktiken och hur skyddet för de berörda personernas rättigheter skulle säkerställas. Ensamkommande barn är undantagna från att skickas till sådana tredjeländer, medan till exempel barnfamiljer kan omfattas av reglerna under de förutsättningar som anges i förordningen.
Förordningen innebär att ett återvändandebeslut kan fattas innan återvändandelandet har fastställts, men att ett eller flera återvändandeländer måste fastställas innan avlägsnandet verkställs.
. - Förändrade regler om överklagande
Förordningen innebär att ett överklagande inte automatiskt behöver stoppa verkställigheten av ett återvändandebeslut. Den enskilde kan behöva begära att verkställigheten skjuts upp. Det ska finnas möjlighet till domstolsprövning och att stoppa verkställigheten när det krävs för att säkerställa ett effektivt rättsmedel.
. - Ökad användning av inreseförbud
Förordningen utvidgar reglerna om när inreseförbud ska eller får meddelas. Förbud kan även meddelas efter att personen har lämnat EU. Den maximala tiden ökar till tio år och kan i särskilt motiverade fall uppgå till 20 år. För personer som bedöms utgöra säkerhetsrisker kan förbudet i vissa fall gälla utan tidsbegränsning.
Asylrättscentrums analys
En tydlig förskjutning mot ökad kontroll
Återvändandeförordningen är en del av EU:s ambition att öka antalet återvändanden och effektivisera verkställighetsarbetet. Gemensamma regler kan skapa större enhetlighet mellan medlemsstaterna, men förordningen innebär framför allt utökade möjligheter till kontroll, tvångsåtgärder och frihetsberövande.
Risker för rättssäkerheten
Förordningens regler om överklagande väcker frågor om den enskildes praktiska möjligheter att tillvarata sina rättigheter. När den enskilde själv behöver begära vissa rättssäkerhetsgarantier, såsom rättsligt biträde och uppskjuten verkställighet, finns en risk att personer som saknar tillräcklig information, juridiskt stöd eller språkliga förutsättningar inte kan använda dem. Att ett överklagande inte alltid stoppar verkställigheten kan dessutom få allvarliga konsekvenser om ett återvändande senare visar sig strida mot principen om non-refoulement.
Möjligheten att fastställa återvändandelandet först före avlägsnandets verkställighet innebär att den konkreta destinationen inte nödvändigtvis är känd när återvändandebeslutet fattas. Detta kan försvåra den enskildes möjligheter att i god tid identifiera och invända mot risker i det aktuella landet.
Återvändandehubbar och risken för bristande skydd
Möjligheten att skicka personer till tredjeländer utan tidigare anknytning till landet innebär en betydande förändring. Även om förordningen innehåller krav på respekt för mänskliga rättigheter och principen om non-refoulement är frågan hur skyddet ska säkerställas i praktiken. Det gäller särskilt risken för att personer utsätts för övergrepp, frihetsberövas under bristfälliga förhållanden eller skickas vidare till ett land där de riskerar förföljelse eller annan allvarlig skada.
Det är avgörande att skyddsbehov och risker bedöms individuellt och att det finns oberoende kontroll av hur avtalen genomförs.
Längre förvar och konsekvenser för individen
Möjligheten till förvar i upp till 30 månader innebär en betydande inskränkning av den personliga friheten. Förvar får inte användas slentrianmässigt eller enbart för att en person saknar rätt att vistas i EU. Det måste vara nödvändigt och proportionerligt, och mindre ingripande alternativ måste beaktas. Dessa krav måste säkerställas inte bara i lagstiftningen, utan även i den praktiska tillämpningen.
Asylrättscentrums slutsats
Återvändandeförordningen förändrar förutsättningarna för hur EU:s medlemsstater kan genomföra återvändanden. Asylrättscentrum ser särskilda risker i kombinationen av utökade möjligheter till förvar, begränsningar i det praktiska utövandet av processuella rättigheter och möjligheten att skicka människor till tredjeländer utan tidigare anknytning.
Ett effektivt återvändandesystem måste alltid respektera rätten till individuell prövning, rätten till ett effektivt rättsmedel och principen om non-refoulement. Enligt Asylrättscentrum är det avgörande att följa hur förordningen tillämpas i praktiken för att säkerställa att effektivare återvändanden inte sker på bekostnad av rättssäkerheten och den enskildes grundläggande rättigheter.