EU har antagit en ny återvändandeförordning som innebär en tydlig förskjutning mot ökad kontroll och fler tvångsåtgärder. Förordningen ersätter det nuvarande återvändandedirektivet och trädde i kraft den 16 oktober 2026. Huvuddelen av bestämmelserna ska börja gälla den 17 oktober 2027.
De viktigaste förändringarna i återvändandeförordningen är att:
- EU:s medlemsstater får utökade möjligheter att erkänna och verkställa återvändandebeslut mellan EU:s medlemsstater.
- Möjligheterna att skicka personer till andra länder än deras ursprungsland utökas. Medlemsstaterna får också möjlighet att ingå avtal eller andra arrangemang med tredjeländer om att skicka personer dit, även om de saknar tidigare anknytning till landet. Sådana arrangemang brukar kallas återvändandehubbar. De bestämmelser som möjliggör samarbete med tredjeländer om återvändande, inklusive s.k återvändandehubbar, började tillämpas den 16 oktober 2026.
- Personer som omfattas av ett återvändandeförfarande får tydligare skyldigheter att samarbeta med myndigheterna, samtidigt som myndigheterna får utökade befogenheter att kontrollera och förbereda återvändandet.
- Verkställigheten av ett återvändandebeslut behöver inte automatiskt stoppas vid ett överklagande, och den enskilda kan också själv behöva begära ett rättsligt biträde för att få tillgång till det.
Återvändandeförordningen är en del av EU:s ambition att öka antalet återvändanden och effektivisera verkställighetsarbetet. Gemensamma regler kan skapa större enhetlighet mellan medlemsstaterna, men förordningen innebär samtidigt flera risker.
Vi ser betydande risker för rättssäkerheten och skyddet för grundläggande rättigheter. Det handlar bland annat om försvagade möjligheter att överklaga beslut och få en effektiv prövning av skyddsbehov, risker för att människor utvisas till länder där deras mänskliga rättigheter inte kan skyddas samt en risk för att förvar används i större utsträckning och under längre tid.
Ett effektivt återvändandesystem måste respektera rätten till individuell prövning, rätten till ett effektivt rättsmedel och principen om non-refoulement. Enligt Asylrättscentrum är det avgörande att följa hur förordningen tillämpas i praktiken för att säkerställa att effektivare återvändanden inte sker på bekostnad av rättssäkerheten och den enskildes grundläggande rättigheter.
Du kan läsa mer om den nya återvändandeförordningen och vilka risker vi ser här.