EU:s migrations- och asylpakt
EU: s medlemsländer har antagit ett nytt regelverk som reformerar det gemensamma europeiska asyl- och migrationssystemet. Det nya systemet ska träda i kraft i juni 2026.
EU:s nya migrations- och asylpakt
Den 14 maj 2024 antog EU:s ministerråd tio rättsakter som reformerar EU:s gemensamma asyl- och migrationssystem. Den nya lagstiftningen kommer bland annat att styra hur asylprocessen i EU ska gå till, hur människor ska screenas vid ankomst till EU samt vad medlemsstaterna får göra om många människor samtidigt anländer för att söka asyl.
De nya reglerna börjar tillämpas i medlemsländerna i juni 2026.
Vad innebär de nya reglerna?
Med de nya rättsakterna introduceras ett nytt system för hur EU:s medlemsländer gemensamt ska hantera asyl- och migrationsärenden. Bland de nya reglerna finns ett ökat fokus på gränskontroll, skyndsammare processer för att söka asyl och vid återvändande, samt ett nytt system för att fördela ansvaret för asylsökande mellan medlemsländer.
Migrations- och asylpakten är resultatet av politiska diskussioner och förhandlingar som tog sin början efter år 2015. Flera delar av pakten som ska bli verklighet har mötts av kritik från civilsamhället. Asylrättscentrum har och fortsätter uttrycka oro för att regelverket riskerar leda till en ökad utsatthet och allvarliga rättighetskränkningar.
Screening vid EU:s yttre gräns
De nya reglerna innebär att asylsökande som kommer till ett EU-land irreguljärt inte formellt anses ha kommit in i landet med hänvisning till en ny juridisk fiktion av icke-inträde, så kallad legal fiction of non-entry. Istället hålls personen kvar i asylcenter vid gränsen under tiden de screenas. Resultatet av screeningen får betydelse för hur den fortsatta processen går till. En del asylsökande kommer att hänvisas till en ordinarie asylprocess, medan andra kommer att hänvisas till påskyndade processer. Till exempel kan asylsökande som kommer från länder där en lägre andel än 20% av de sökande beviljas skydd hänvisas till så kallade gränsförfaranden.
Asylrättscentrum ser en risk för att påskyndade förfaranden kan urholka människors rätt till en individuell och rättssäker prövning av sina skyddsbehov. Att majoriteten av människorna från ett visst land saknar skyddsbehov är inte detsamma som att alla människor från landet är trygga där.
Flera av EU:s medlemsländer har redan olika former av screeningprocesser eller gränsförfaranden. För Sverige är det här nytt, och hur screening och gränsförfaranden kommer att gå till är ännu oklart. Lagstiftning kommer att behöva anpassas liksom ansvaret mellan myndigheterna.
Asylrättscentrum ser en risk för att påskyndade förfaranden kan urholka människors rätt till en individuell och rättssäker prövning av sina skyddsbehov. Att majoriteten av människorna från ett visst land saknar skyddsbehov är exempelvis inte detsamma som att alla människor från landet är trygga där.
Flera av EU:s medlemsländer har redan olika former av screeningprocesser eller gränsförfaranden. För Sverige är det här nytt, och hur screening och gränsförfaranden kommer att gå till är ännu inte klart. Lagstiftning kommer att behöva anpassas liksom ansvaret mellan myndigheterna.
Svårare att överklaga beslut
De olika lagarna i pakten syftar bland annat till att skynda på asylprocessen. Det kommer bli svårare för asylsökande att överklaga ett beslut, dels genom att tiden en sökande får på sig att överklaga beslutet förkortas, dels genom att en överklagan i många situationer inte kommer att pausa utvisningsbeslutet i väntan på att överklagan prövats. Det senare innebär att personer kommer att kunna utvisas innan deras överklagan har prövats. Det ska gå att ansöka om att pausa utvisningen i väntan på överklagandebeslutet, men tidsfristen för att göra detta blir kort och ställer dessutom krav på att ett särskilt klagomål avseende just detta framförs.
Om möjligheterna att överklaga negativa beslut begränsas kan detta leda till en ökad risk för människor i behov av skydd inte beviljas detta. Statistik visar att en stor mängd av alla överklaganden inom EU leder till att uppehållstillstånd beviljas
Solidaritetsmekanism
Omplacering eller betala in pengar
En del av det tidigare EU-samarbetet inom migrationsområdet som ansetts problematisk är den så kallade Dublinförordningen – ett regelverk som styr vilket medlemsland som ska vara ansvarigt för en persons asylprövning. Systemet har kritiserats för att det lagt stort ansvar på det första land som en person kommit till i EU, vilket nästan alltid varit ett land i södra EU. Resultatet är en ojämn ansvarsfördelning mellan EU-länder.
I och med de nya reglerna ersätts Dublinförordningen med en asyl- och migrationshanteringsförordning. I sak innebär förordningen ingen väsentlig ändring avseende vilket land som ska bedömas som ansvarigt, men det införs en så kallad solidaritetsmekanism för att stötta de länder som tar emot störst antal asylsökande vid den yttre gränsen till EU.
Enligt solidaritetsmekanismen kan de länder som tagit emot färre asylsökande välja hur de vill bidra till att stötta de länder som tagit emot fler: antingen i form av att ta emot asylsökande som omplaceras till landet eller genom att betala in pengar till en EU-fond.
Bestraffa sekundär förflyttning
En sekundär förflyttning innebär att en person reser från den medlemsstat som är ansvarig för att pröva asylansökan till en annan medlemsstat. I den nya migrationspakten finns ett flertal regler som syftar till att motverka att asylsökandes rör sig vidare inom EU.
Det handlar bland annat om att mottagningsvillkoren inte ska gälla för en person som sökt sig vidare och att den tid ankomstlandet i EU är ansvarigt för asylprövningen ska förlängas.
Möjlighet att skicka asylsökande till säkra tredjeländer
Den nya migrationspakten gör det möjligt för EU:s medlemsländer att skicka asylsökande till ”säkra tredjeländer” alternativt till ”säkra delar” av icke-säkra länder. Dessutom sänks tröskeln för vad som krävs för att ett land ska klassas som säkert och kravet på den koppling som ska finnas mellan personen och det tredje landet försvagas.
Det innebär att asylsökande som fått avslag på sin asylansökan kan skickas till ett land, som inte är deras ursprungsland, så länge de har ”kopplingar” dit. Under 2025 har det presenterats förslag som ska göra det möjligt att, i vissa fall, göra det möjligt att hänvisa en asylsökande till säkra tredje länder som de överhuvudtaget inte har någon koppling till.
Möjlighet att frångå reglerna vid kriser
De nya reglerna ger också medlemsstaterna möjlighet att bortse ifrån vissa av EU:s gemensamma asylregler vid olika former av kriser. Det gäller bland annat när ett stort antal migranter och flyktingar anländer samtidigt eller vid vad EU beskriver som ”instrumentalisering” av flyktingar och migranter (det vill säga när ett land utanför EU försöker styra hur flyktingar och migranter tar sig till EU:s yttre gräns på i syfte att skapa problem för EU:s medlemsländer).
Att tillåta undantag från regler som i en del fall redan från start uppställer låga krav på en rättssäker asylprövning kan ytterligare underminera respekten för asylrätten och andra mänskliga rättigheter.
De centrala regelverken i pakten
Skyddsgrundsförordningen ersätter skyddsgrundsdirektivet och införlivar Genèvekonventionen i EU-lagstiftningen. Förordningen innehåller gemensamma kriterier för vem som har rätt till internationellt skydd inom EU.
Screeningförordningen introducerar ett nytt förfarande för att registrera och identifiera migranter och asylsökande vid EU:s gränser. Förordningen innehåller bland annat regler kring hälso-, identitets- och säkerhetskontroll av av asylsökande- och migranter.
Förordningen om asyl- och migrationshantering ersätter den nuvarande Dublinförordningen och ställer upp regler för vilket medlemsland som är ansvarigt för att pröva en asylansökan. Dessutom inrättas genom förordningen ett system för fördelning av ansvar för asylsökande mellan medlemsländer.
Förordningen om asylförfaranden innehåller regler för hur en asylprocess ska gå till. Förordningen innehåller även regler som syftar till att motverka att asylsökande söker asyl i mer än ett land.
Direktivet om mottagningsvillkor reglerar miniminormer för mottagande av asylsökande, inklusive boende, hälsa och tillgång till arbetsmarknaden..
Förordningen om en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl (unionsramen) skapar en gemensam ram för att vidarebosätta flyktingar från tredjeländer till EU.
Förordningen om ett gränsförfarande för återvändande inrättar gemensamma normer och förfaranden föråtervändande, med särskilt fokus på de som fått avslag på sin asylansökan inom ramen för det nyinrättade gränsförfarandet.
Förordningen om krissituationer och force majeure-situationer inför särskilda regler för hantering av oförutsedda händelser och för tillfällen där ett ökat antal migranter och asylsökande kommer till EU på ett sätt som påverkar asylsystemet. . Förordningen sätter upp regler för hur samarbete och stöd ska fördelas mellan EU-länder i sådana situationer.
Eurodacförordningen uppdaterar EU:s nuvarande databas från en asyldatabas till en asyl- och migrationsdatabas och kommer hantera en ökad mängd data
Förordning om ändring av förordningarna (EU) 2019/816 och (EU) 2019/818 i syfte att införa screening för tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna. Förordningen ändrar tidigare EU-förordningar för att möjliggöra säkerhetsscreening av tredjelandsmedborgare vid EU:s yttre gränser, inklusive kontroll mot kriminalregistersystemet Ecris-TCN.
Vi bevakar utvecklingen
Under 2025–2027 genomför vi på Asylrättscentrum projektet ”Från pakt till verklighet: ett kunskapslyft om EU:s nya asylsystem” som medfinansieras av EU:s asyl-, migrations- och integrationsfond (AMIF).
Den här sidan kommer uppdateras löpande med information om de nya reglerna och hur de kommer att påverka asylsökande och asylprocessen i Sverige och EU.
