De nya reglerna innebär att asylsökande som kommer till EU:s gräns inte formellt släpps in i EU, utan i stället hålls kvar i asylcenter vid gränsen där de screenas. Resultatet av screeningen får betydelse för hur den fortsatta processen går till. En del asylsökande kommer att hänvisas till den ordinarie asylprocessen, medan andra kommer att hänvisas till påskyndade processer. Till exempel kan asylsökande som kommer från länder där en lägre andel än 20% av de sökande beviljas skydd hänvisas till så kallade gränsförfaranden.

Asylrättscentrum ser en risk för att påskyndade förfaranden kan urholka människors rätt till en individuell och rättssäker prövning av sina skyddsbehov. Att majoriteten av människorna från ett visst land saknar skyddsbehov är exempelvis inte detsamma som att alla människor från landet är trygga där.

Flera av EU:s medlemsländer har redan olika former av screeningprocesser eller gränsförfaranden. För Sverige är det här nytt, och hur screening och gränsförfaranden kommer att gå till är ännu inte klart. Lagstiftning kommer att behöva anpassas liksom ansvaret mellan myndigheterna.

En del av det tidigare EU-samarbetet inom migrationsområdet som ansetts problematisk är den så kallade Dublinförordningen – ett regelverk som styr vilket medlemsland som ska vara ansvarigt för en persons asylprövning. Systemet har kritiserats för att det lagt stort ansvar på det första land som en person kommit till i EU, vilket nästan alltid varit ett land i södra EU. Resultatet är en ojämn ansvarsfördelning mellan EU-länder.

I och med de nya reglerna ersätts Dublinförordningen med en asyl- och migrationshanteringsförordning. I sak innebär förordningen ingen väsentlig ändring avseende vilket land som ska bedömas som ansvarigt, men det införs en så kallad solidaritetsmekanism för att stötta de länder som tar emot störst antal asylsökande vid den yttre gränsen till EU.

Enligt solidaritetsmekanismen kan de länder som tagit emot färre asylsökande välja hur de vill bidra till att stötta de länder som tagit emot fler: antingen i form av att ta emot asylsökande som omplaceras till landet eller genom att betala in pengar till en EU-fond.

Möjlighet att skicka asylsökande till säkra tredjeländer

Den nya migrationspakten gör det möjligt för EU:s medlemsländer att skicka asylsökande till säkra tredjeländer alternativt till säkra delar av icke-säkra länder. Dessutom sänks tröskeln för vad som krävs för att ett land ska klassas som säkert och kravet på den koppling som ska finnas mellan personen och det tredje landet försvagas.

Det innebär att asylsökande som fått avslag på sin asylansökan kan skickas till ett land, som inte är deras ursprungsland, så länge de har ”kopplingar” dit. Under 2025 har det presenterats förslag som ska göra det möjligt att, i vissa fall, göra det möjligt att hänvisa en asylsökande till säkra tredje länder som de överhuvudtaget inte har någon koppling till.

Möjlighet att frångå reglerna vid kriser

De nya reglerna ger också medlemsstaterna möjlighet att bortse ifrån vissa av EU:s gemensamma asylregler vid olika former av kriser. Det handlar bland annat när ett stort antal migranter och flyktingar anländer samtidigt eller vid så kallad ”instrumentalisering” av flyktingar och migranter (det vill säga när ett land utanför EU försöker styra hur flyktingar och migranter tar sig till EU:s yttre gräns på i syfte att skapa problem för EU:s medlemsländer) .

Att tillåta undantag från regler som i en del fall redan från start uppställer låga krav på en rättssäker asylprövning kan ytterligare underminera respekten för asylrätten och andra mänskliga rättigheter.