Vad är Dublinförordningen?
En asylsökande kan bara få sin ansökan prövad i ett EU-land. Dublinförordningen reglerar vilket land som ansvarar för prövningen av en persons asylansökan.
Dublinförordningen
Dublinförordningen reglerar vilket land som ansvarar för prövningen av en persons asylansökan. Dublinförordningen gäller Europeiska unionen samt Island, Norge, Lichtenstein och Schweiz och är – precis som alla andra EU-förordningar – direkt bindande för medlemsstaterna.
Den grundläggande principen för Dublinförordningen är att en asylsökande som kommer till EU har rätt att få sin ansökan prövad – men bara i ett land. En asylsökande kan därmed inte få sin ansökan prövad i ett EU-land, få avslag i det landet och sedan försöka på nytt i en annan medlemsstat.

Vilket land är ansvarigt?
När en asylansökan lämnas in görs en utredning för att utreda vilket land som är ansvarigt för asylprövningen. Ansvaret avgörs enligt en bestämd ordning:
1. Först prövas om den asylsökande har familj som är asylsökande eller har beviljats skydd i något EU-land. Utgångspunkten är att familjegemenskap ska respekteras.
2. Om ingen stat är ansvarig enligt första punkten prövas om den den asylsökande har beviljats uppehållstillstånd i eller visum till något EU-land. Om så är fallet ska den stat som utfärdat uppehållstillståndet/visumet pröva ansökan. Detta ansvar gäller även en viss tid efter att ett visum eller uppehållstillstånd gått ut.
3. I tredje hand undersökts vilket EU-land personen först reste in i när en så kallad yttre gräns passerades. En yttre gräns är gränsen runt EU, inte gränser mellan EU-länder. Länder den asylsökande endast rest igenom inom unionen kan alltså inte hållas ansvariga enligt denna punkt. Om familj (enligt punkt 1) inte finns och om inget land utfärdat något dokument som tillåter den asylsökande att vistas i något av Dublinländerna (enligt punkt 2) så är det första landet en asylsökande reste in i över en yttre gräns ansvarigt för asylprövningen.
4. Först om inget land kan hållas ansvarigt enligt punkt 1-3 är den stat där den sökande lämnade in sin första asylansökan ansvarig för att pröva ansökan.
Ensamkommande barn
Trots ansvarsreglerna så har ett land alltid rätt att välja att ta ansvar för att pröva en asylansökan.
Ensamkommande barn är som huvudregel undantagna från Dublinförordningen. Det betyder att deras ansökningar som utgångspunkt ska prövas i det land barnet befinner sig och inte i det land barnet till exempel först kom till.

EU:s migrationspakt
EU har enats om en ny asyl- och migrationspakt som innehåller en förordning om asyl- och migrationshantering (RAMM) som ska ersätta Dublinförordningen. Ansvarskriterierna enligt den nya förordningen uppges bli liknande de som finns enligt den nu gällande Dublinförordningen.
Som utgångspunkt kommer det alltså fortfarande att vara så att det land där en person reste in över en yttre gräns ansvarar för prövningen även om en person därefter lämnar in en asylansökan i ett annat land.
Många asylsökande ankommer först till Grekland eller Italien. Den nya förordningen har kritiserats för att inte lösa det ojämna ansvar som följer av att det ofta är en asylsökandes inresa över yttre gräns som avgör vilket EU-land som är ansvarigt för prövningen.
I den nya förordningen finns en ”solidaritetsmekanism” som innebär att medlemsländer som tagit emot färre asylsökande ska kunna välja hur de vill bidra till att stötta de länder som tagit emot fler. Detta ska kunna ske i form av omplaceringar eller genom att pengar betalas in till en EU-fond.
Alla människor har rätt till en rättssäker asylprövning
Vi på Asylrättscentrum vill understryka att EU:s asyl- och migrationspakt inte enbart bör fokusera på att skapa solidaritet mellan EU:s medlemsländer – utan också på att visa solidaritet med de miljontals människor som just nu flyr i rädsla för sina liv, bland annat genom att säkerställa att alla sökande får en rättssäker asylprövning.
